Spelledarens sida

The one who tell the stories rule the world

Kategori: Rollspel (Sida 1 av 2)

Antimedeltid

Jag läste ett blogginlägg där författaren diskuterade huruvida fantasyrollspel verkligen är så medeltida. Detta är något jag länge har funderat på utan att veta om det. Framförallt stycket med pengar var tankeväckande. Att rikedom mäts i klingande guldmynt och juveler snarare än landegendomar och kreatur gör att spel som Dungeons & Dragons inte är så medeltida. Min upplevelse är att många spel, exempelvis Drakar och Demoner inte är så styrda kring att döda monster och ta deras skatter och är nog därför lite mera verklighetstrogna (om man nu kan säga så om ett fantasyrollspel).

En annan sak författaren ondgör sig över är frånvaron av det feodala systemet.  Detta gav mig lite insikten att man nog bör läsa på väldigt mycket om det medeltida livet om man vill skapa en egen fantasyvärld. Ja, ifall den skall utspela sig i en medeltida värld vill säga.

Är det någon som har några bra källor som kan ligga till grund för en hemmasnickrad värld?

Skador i strid

Jag satt idag och funderade på en sak jag tänkt en del på under den rollspelande delen av mitt liv, nämligen det med skador i strid. Jag har nog aldrig stött på ett speciellt vettigt system för detta. I tidernas begynnelse (läs Dungeons & Dragons 1ed eller kanske rentav pre-1ed, vi snackar 70-tal iallafall) gjorde alla vapen en enhetlig skada (1T6). I senare utgåvor kom en lite bredare facett av vapenskador när man började använda fler skador. Eftersom kortsvärdet ansågs vara standardvapnet gjorde det 1T6 i skada, när den lite mindre kniven gjorde lite mindre skada (1T4) och de större vapnen (långsvärd och tvåhandssvärd exempelvis) gjorde lite mer i skada (1T8 respektive 1T10). Eller något sånt, jag spelade inte detta spel på den tiden så jag vet inte hur det fungerade riktigt men något sånt var det.

Ok, så ett svärd gör alltid per automatik mer skada än en kniv, trots att kniven är mycket mera effektiv i vissa situationer? Och om man har en skadebonus är +1 betydligt mer värt om det man ökar är 1T4 än 1T8. Detta är orimligt helt enkelt, men alla försök (ja, jag generaliserar) gör bara systemet bökigt, onödigt avancerat och med tiden ospelbart.

Vissa spel har gjort försök att avvika från gängse normer, med varierande framgång. På ett sätt gillade jag Rolemasters system. Beroende på hur bra man slår med träffslaget gör man mer antal poäng i skada. Sen slår man dessutom utöver det ofta på en tabell för kritiska träffar vilket gör en för vapnet och anfallstypen mer specifik skada. Det fanns en eller flera tabeller per vapen, om vapnet tillät att man använde det på olika sätt (skärande, stötande eller krossande skador exempelvis).

Fria Ligan har gjort ett system som fungerar ganska bra. Man slår ett visst antal sexsidiga tärningar beroende på hur bra man är. Säg att man har 2 i egenskapen, 1 i färdigheten och 1 i prylen, då slår man (2+1+1=) 4 tärningar. Slår man minst en sexa har man träffat. Då gör man ett bestämt värde i skada beroende på vapen. Till det lägger man en siffra som är samma som antalet sexor utöver den första sexan (som ju ”bara” avgör att man träffade). Summan av detta blir skadan. Eller hur det nu var.

Jag tänkte nu presentera utkastet för ett endast en gång genomtänkt och aldrig speltestat system: Man slår för att träffa. Antingen missar man och då händer inget, eller så träffar man och då tar man en i skada. Efter ett antal såna skador kolar man, eller svimmar eller blir oförmögen att agera eller vad som nu är tillämpbart. För varje gång man träffar, o man träffar lite bättre än bara träffar så bestämmer situationen vad som händer. Den som träffar bestämmer utifrån situationen. Om rollpersonen träffar bestämmer spelaren vad som händer, men om det är en av spelledaren kontrollerad varelse bestämmer SL. Detta förutsätter en mogen spelgrupp, som inte koboldspelar, och spelledaren har veto.

Det där med en poäng i skada kan man variera med vapnet eller så kan det bero på vilket kroppspoäng man har, men om man har 3T6 Kroppspoäng kan det kanske fungera. En poäng är alltid en poäng, och vissa SLP bör backa redan då, men vill man kan man hålla på en stund. Men det krävs lite bättre slag för att avsluta striden.

Och vad betyder att man slår lite bättre än bara träffar? Jag tänker att det exemplifieras bäst. Om man kör ett procentbaserat system och har 50%, då kanske 25 eller lägre blir en speciell träff. 26-50 ger 1 poäng. 51+ ger 0.

Finns det något bra vapenskadesystem där ute? Och nu menar jag inte reglerna för atomvapen i Efter Ragnarök!

Spelhålan

spelhalanJag beställde en skylt av Skyltmax som åkte upp i min nyligen inredda, men inte riktigt färdigställda spelhåla. Leveransen av skylt gick snabbt, men efter att jag fått ett meddelande om att den var levererad så hände inget. Efter en och en halv vecka ungefär hörde jag av mig och sa detta. Efter en bekräftelse på att de hade rätt adress skickade de en ny, och ett par dagar senare låg två skyltar i min brevlåda. Posten hade alltså inte tappat bort den första utan fördröjt den. Det är väldigt dålig stil av Posten måste jag säga: företag som väljer att skicka saker med Posten kan få väldigt dålig publicitet av Postens dåliga rutiner eller vad detta problem än beror på. Nu har jag i alla fall en skylt på dörren så man ser var man är nånstans. Eller jag har två skyltar rättare sagt, så man ser var man är oavsett om dörren är stängd eller öppen.

Inredningsmässigt så kommer mina på IKEA inhandlade Ekenäsetsoffor och –fåtöljer äntligen till sin rätt. De köptes som spelmöbler och kommer äntligen att användas som spelmöbler. De är riktigt sköna att sitta i, när man sitter upp. De funkar inte alls som tv-soffor.

spelrummet

Spelledarens pod

Vi har givit oss i kast med att skapa en podcast – Spelledarens pod. I skrivande stund ligger där två avsnitt, båda inspelningar av vårt testspelande av Fria Ligans spel Genlab Alfa, spelet som återintroducerar de muterade djuren i Mutant.

Tanken är att göra mer än bara spela in spelsessioner, utan tanken är att det även ska bli spelprat på något sätt. Kom gärna med tips i kommentarerna eller så.

Läs mer på Fria Ligan.

Lyssna på Spelledarens pod.

Gamla inlägg

Jag hade tidigare en blogg på Spelledare.se. Jag tänkte samla allt mitt på ett och samma ställe, nämligen här, och använda den domänen till något annat. Därför ligger det nu ett antal äldre inlägg här. Jag kommer redigera dessa när jag får ork/tid, så jag ändrar alla referenser från den gamla domänen till den nya, samt uppdaterar eventuella länkar. Men det kommer jag ta pö om pö. Hittar du något typiskt jag bör ändra på, något som är trasigt, så kan du ju säga till.

Privateers!

PrivateerNu har Myling Spel något på gång igen. Denna gången är det ett brädspel vid namn Privateers! som de försöker kickstarta. Spelet är ett brädspel med pirattema. Det är ett samarbetsspel där 1-6 spelare har minst tre timmar framför sig för att klara spelet. Man kommer alltså kunna spela det själv om man vill. Det är ju bra.

Ribban är satt rätt högt, kanske lite för högt. De vill få in 1 200 000 kr för att sjösätta detta spel. Jag hoppas dom lyckas, för jag tror det kan bli ett rätt bra spel.

Spelet utspelar sig i samma universa som rollspelet Pirater! som i sin tur delar mycket med En Garde! och även lite mer eller mindre löst hänger ihop med flera andra spel från samma tillverkare. Det innebär att det kommer innefatta magi, lite roliga väsen, demoner och kultister för gamla gudar och lite annat smått och gott. Man skall nog tänka sig mer Pirates of the Caribbean snarare än Lasse i Gatan. Man frågar sig bara, varför alla dessa utropstecken efter spelens namn? Spelet i sig kan jag inte säga så mycket om, då jag inte sett det än, än mindre spelat det, men man kan läsa lite om det på såväl Mylings produktsida som på Kickstartersidan. Det skall vara rätt modulärt uppbyggt så den ena spelsessionen kommer inte vara den andra lik.

Så på med sjörövarhatten och hissa Jolly Roger och bege dig till Kickstartersidan så ses vi kanske i Karibien nån gång nästa höst.

Speltest: Dungeon Command

Jag provade att spela Dungeon Command med min snart nioårige son. Spelet fungerar som så att man har varsin låda, där varje låda innehåller ett gäng. De två lådorna jag har i min ägo är äventyrarhjältarna i Heart of Cormyr och svartbloden i Blood of Gruumsh.
Motståndaren

Eftersom han är så ung och kanske inte riktigt har det taktiska kunnandet än, samt att spelet var på engelska med de svårigheter det innebär för en nioåring så ser jag inte detta som ett riktigt speltest, men jag har i vilket fall provat på spelet lite nu. Spelreglerna är baserade på de regler som finns i brädspelen Castle Ravenloft och The Legend of Drizzt och figurerna skall gå att använda i de spelen också.
BoxarnaSpelet i sig flöt på rätt bra, men det blev lite barslagsmål á la Basic Roleplaying där man ömsom fick ömsom gav vartannan käftsmäll. Spelet går till så att varje figur får förflytta sig, göra ett anfall och använda andra förmågor de eventuellt har i valfri ordning. Med hjälp av order-kort kan man få alternativa förmågor utöver vanliga grundläggande attacker. Inga tärningsslag görs, utan varje anfall lyckas och gör ett förutbestämt värde i skada.

Spelet var rätt okej faktiskt men inte helt super. I betyg får det tre husregler av  fem.

Pressmeddelande från Järnringen

En gång i den grå forntiden, närmare bestämt 1984 släppte Äventyrsspel det mest klassiska av klassisk svenska rollspel – Mutant. Detta fantastiska spel levde och frodades i välgång och lycka jämsides med sin lite större tärningsbroder Drakar och Demoner fram tills dess att mörka hot for fram över nittiotalshimlen, eller på ren svenska – försäljningssiffrorna började dala. Detta spel har funnits i några skepnader, skapelser av flera olika huvudmän. Järnringen släppte Mutant – Undergångens Arvtagare innan de lämnade över stafettpinnen till Fria Ligan. Sen försattes företaget i konkurs, tror jag. Nu har det hur som helst rest sig ur askan igen och är på väg att släppa ett nytt spel, ett fantasyspel. Jag fick ett pressmeddelande om Symbaroum:

Fantasyrollspelet Symbaroum utspelar sig i och omkring det vidsträckta skogsbältet Davokar; en uråldrig skog, en skog med ett mörkt förflutet och ett ännu mörkare hjärta. Det är en skog som inte får störas och vars spetsörade väktare tillgriper våld mot alla som kränker de fridstraktat som stämplats av många, sedan länge döda, människofurstars sigill. Traktaten har inte hotats på århundraden. Inte på allvar. Förrän nu.

(Saxat från www.jarnringen.com)

Jag har läst det som går att läsa på deras hemsida och spelet verkar väldigt välskrivet och det borde vattnas i munnen på envar svensktalande rollspelsräv runt 40 år. Frågan är bara om inte marknaden börjar mättas snart. Det spottas ut spel från alla håll och kanter.

Hursomhelst, läs mer om Symbaroum på www.jarnringen.com/inblick och hjälp gärna till att kickstarta (ja, detta borde vara ett vedertaget verb nu) spelet. Och läs pressmeddelandet.

Husregel: Bonus Tokens

Jag läste någonstans på nätet om en trevlig husregel någon förordade. Tyvärr minns jag inte var jag läste det, så ni får bara helt enkelt lita på mitt ord att det står nått om det där ute. Jag har här lånat den idén och vidareutvecklat den lite.

Spelledaren har ett antal polletter (tokens) som han delar ut till spelarna om dessa roar spelledaren på något sätt, exempelvis spelar ut en förmåga/power. Dessa polletter kan sedan växlas in mot +1 i ett valfritt tärningsslag. Exempel på att spela ut en förmåga är alltså att istället för att säga ”Jag kastar en fireball” säga ”Jag låter ett eldklot omfånga de usla hundarna” samtidigt som man med gester och mimik visar hur eldklotet kastas och de usla hundarna fattar eld.

Utvecklingen av regeln är att ha polletter med flera olika färger, och låta dessa betyda olika saker. Röda polletter kan användas för att ge +1 på ett anfallsslag, gula polletter ger +1 i skada och så vidare. Man kan även tänka sig en grön pollett som kan användas som ett action point. Detta sistnämnda är dock något man bör använda med återhållsamhet då det kan rubba spelbalansen lite.

Om man har flera färger med olika betydelser på polletterna kan man tänka sig att spelledaren antingen delar ut dessa med vilja, eller när någon skall få en pollett så drar spelledaren (eller spelaren) slumpmässigt för att se vad för färg/fördel han får.

Ett äventyrsuppslag

Dörren till värdshuset Den glada grisen öppnades och in steg en vinterklädd man i lång rock och hatt. Krigaren Sikandergul tittade på mannen medan han med bestämda steg gick över gillestugans golv fram till värdshusvärden. Sikandergul vände blicken och såg på sin vän, alvjägaren Limas Targol, för att se hans reaktion. De båda äventyrarna tyckte något kändes bekant med den okände mannen men ingen kunde placera bredsvärdet på det. Kanske var det hans gångstil, kanske hans kläder eller också var det något med hans aura som de kände igen.

De båda äventyrarna tänkte inte mer på saken utan fortsatte läppja sitt ännu varma te från lågländerna. Den 100 gradiga ångan från vargbärsteet hade lagt sin arom över bordet när Sikandergul rullade ut pergamentrullen de införskaffat med sina sista silverdaler. Mannen i hamnen hade vid guden Ogur svurit på att den skulle visa vägen till Dimmornas grotta för den som var klipsk nog att knäcka koden som var skriven på kartan. När de efter ett krogslagsmål tidigare på kvällen stillsamt hade vandrat runt i hamnkvarteren hade blivit erbjudna att köpa kartan, väcktes deras tidigare sövda äventyrslusta såpass mycket att de begav sig till ett värdshus de inte var portförbjudna hos i hopp om att kunna samla ihop ett äventyrargäng för att knäcka koden och hitta den välkända grottan.

Sikandergul hade som andra son till en bonde ingen rätt till gården utan förväntades vid vuxen ålder söka sig bort från familjen. Han gjorde som de flesta i hans situation och tog värvning i armén och kriget mot grannlandet bröt ut för fyra år sedan, på våren strax innan Sikanderguls för sextonde gången skulle fira sin födelse.

Limas Targol var en halvalv vars blodsblandning gjorde att han aldrig kände sig tillfreds vid sin uppväxts marker. Han kände att han inte riktigt hörde hemma där och vände blicken bort från skogen så ofta han kunde. Han växte upp med sin alviska moders stam och fick från unga år träning i både fäktkonst och pilbågsskytte och hade framtiden klar för sig. Han skulle överta sin moders broders roll som skogsvaktare i den del av skogen där stammen livnärde sig. Modern hade aldrig berättat särskilt mycket om hans far, mer än att han var en krigare från människornas stam

Sikandergul och Limas Targol hade mötts i kriget då den spillrorna av den enhet som Sikandergul tillhörde tog hjälp av alverna för att fördriva fienden från Radlandshöjderna. Det var en dyrköpt seger för människorna, då skärmytslingen blott lämnade två överlevande; de två som nu satt runt det aromfyllda bordet på värdshuset Den glada grisen.

I samma stund som de ärrade krigarna rullat ut pergamentet kom den vinterklädde mannen mot den och

“Berättelsen från Värdshusvärden förtäljer att ni två skola vara de som besitter kartan till den grotta vars dimma aldrig går ur.”

Sikandergul försökte med sin kroppshydda dölja pergamentet så gott han kunde och tillbakavisade främlingen så gott han kunde

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén